1928

Den ovanligt varma höstdagen hade gått till ända och arbetsdagen var slut. Hästen travade lugnt hem mot stallet. Småvisslandes, med benen dinglande över vagnsflaket, var den tjugonioårige änkemannen ganska nöjd med sin dag – men det saknades fruntimmer i huset. Gifta om sig, det skulle han inte, det hade han fått nog av. En hushållerska, det var vad han behövde, det var så sant. En som höll huset varmt och maten på bordet när han kom hem.

Just som häst och vagn skulle svänga upp mot stallet i vägskälet, kom en ung kvinna gående med ett litet barn i handen. Han höll in hästen och stannade till.
”Se Goddagens, Vart är lilla hon på väg då?” frågade Ivar, lyfte artigt upp mössan och ett stort svart hår syntes. De annars så slutna anletsdragen sken upp. De djupt liggande och intensiva stålgrå ögonen fick något mjukt i blicken. Han såg trevlig ut, tyckte Elsa.

Hon, en liten rundnätt med varm öppenhet. Lätt för prat och skratt. Hennes ögon var mörkt blå, eller rättare sagt, kanske mer åt det bruna hållet och håret var guldblont, kortklippt och fäst vid ett spänne på ena sidan. Sonen vid hennes sida var en lintott. Han hade samma färg i sina ögon som sin mor. Elsa var här för ett kort besök hos sina föräldrar. De var nu något till åren komna och hon kände inte så väl till orten, men hade hört av dem att en änkeman sökte hushållerska. Elsa var nu på väg att söka den platsen och hon hade kommit alldeles rätt, tyckte Ivar. Det var nämligen han som behövde den människan.
”Det går an att komma och se vart jag bor. Jag skulle ju bara till stallet, sela av hästen och fodra honom för natten, så var jag färdig för dagen, sedan. Kanske det smakar med en kopp kaffe, så kan vi talas vid?”

Han visade stugans enda rum och kök. Rummet kunde bli för hennes egen del, och för pojkens. För hans del blev soffan i köket bra och han skulle ju ändå först upp på morgonen. Kommer aldrig på fråga! Naturligtvis skulle Elsa göra upp eld och frukost till honom innan arbetet!

Det såg snyggt och ordentligt ut för övrigt, men med en kvinnas vana ögon såg hon solkigheten kring spis och bänk. Odiskade kastruller. Nej, någon hand med den saken, det hade han då inte. Överenskommelsen blev den att hon skulle komma nästa dag. Lättad i sitt innersta gick hon till sina föräldrar. Hon skulle få ett hem till sitt barn och sig själv. Och en arbetsam karl, det var han också.

Nu var stugan rengjord efter hennes smak och på fönsterbrädan trängdes Flitiga Lisa tillsammans med blommande Pelargonia. Ivar myste av förnöjsamhet. Han hade fått en rejäl och duktig människa i huset, ty sköta ett hem, det kunde hon. Och god mat på bordet var det. Elsas kunnighet var just den inom hushållet. Hennes omsorg och noggrannhet kunde tyckas i en annans ögon aningen överkänsligt och överdrivet, men nu var hon en gång sådan skapt. Han började vänslas lite smått med henne och undrade om hon kunde tänka sig?
Hon förstod mycket väl vad han ville. Hon hade berättat för honom om den svekfullhet hon hade bakom sig och ville verkligen inte uppleva den igen. Han svarade skyndsamt: ”För tusan – Han visste nog hur kvinnofolk skulle tas!”
”Vore det inte på tiden att hans egen moderlöse treåring var här i hemmet?” antydde hon. ”Nej, det blir inget av med den saken”. Hans anletsdrag stelnade till. Han tog med en hastig sinnesrörelse upp sin blå- och rödrandiga snusnäsduk ur fickan och snöt sig eftertryckligt. Hon såg på honom. Mer blev intet sagt.

Annons

Förändringen

Januari månad. En kylans tid, även det här året. Snödrivorna låg meterdjupa på fälten. Där vinden pressat upp den vita snön över vägen kunde det bli nog så besvärligt att se i mörkret vart vägrenen började och slutade. Snön fortsatte att falla ymnigt. Han drog ned mössan över öronen, fällde upp kragen och stoppade händerna djupt i rockfickorna.

Han var på väg hem efter den långa arbetsdagen. Hem till värmen och en bra människa i stugan. Mat och husrum hade hon ju, och ett klänningstyg kunde han köpa om det behövdes. Han var nöjd. Bäst han gick där for en förnimmelse genom honom. Det där för fyra år sedan när han blivit tvungen att gifta sig – mot sin vilja – med bondflickan som väntade hans barn. Det fanns ingen förståelse från Ivars sida. Han hade inte menat något allvar med den korta förbindelsen. Efter fyra års äktenskap dog hans hustru av blodförgiftning, enligt vad läkaren sagt. Sonen var han därefter förvisad från att träffa. De sörjande föräldrarna hade mist sin dotter och ville inte se Ivar mer. En orsak var väl också den hårdhet Ivar visat sin, nu treårige son alltför ofta. Hos morföräldrarna skulle sonen få växa upp i lugn och ro. Vreden steg åter upp inom honom. Själv kunde han inte se sina brister. ”Mot min vilja” mumlade han. I den här avkroken skulle han inte bli länge till. In till stan ville han, Arbeta på det stora byggföretaget i Uppsala. Ett fritt arbete som passade honom – för arbeta hårt, det kunde han minsann!

Väl framme, trött och frusen, stampade han av sig snön på farstubron så att det hördes i hela huset att han kommit hem. Det var varmt och gott därinne. Bordet var dukat och doften av lagad mat spred sig i köket. Elsa hade givit sin tvåårige son mat i förväg, ty hon hade märkt Ivars tendenser. Irritationen vid matbordet om sonen ätit för långsamt och då han ibland varit lite petig med maten, som barn kan vara i den åldern. Hon ville inte att barnet skulle bli föremål för Ivars dåliga humör.

Han åt maten under tystnad. När kvällsmålet var avslutat, togs pipan fram och han knackade den hörbart, som alltid, vid askfatets kant så att det gamla brända tobaksstoppet föll ur. Sedan stoppades den på nytt.
Tystnaden bröts när han röt till ”Fan vad ungen väsnas!”
Hon stod vid bänken intill spisen, böjd över diskbaljan i sina egna funderingar och rycktes plötsligt ur sina tankar av tonfallet. Men barnet hade inte fört något nämnvärt oväsen, sade Elsa. Nu var han orättvis! Vad skulle det här betyda? Var Ivar inte nöjd med henne så kunde hon lämna sina sysslor här och gå.

Han mumlade något och fortsatte, Var inte Elsa väl ofta i byn på sistone? sade han något misstänksam – tog upp sin näsduk och snöt sig ljudligt. Han tyckte sig se att Elsa undvikit honom. Hon förklarade sin oro över faderns hälsa den sista tiden. Han som förut varit stor och stark, hade nu fått en sådan bräcklighet. Fadern hade varit bergsprängare en stor del av sitt liv och dragit på sig stendamm i lungorna, det visste Elsa. Nu hade han fått en sådan envis hosta och på ordination av läkare, ett spottkärl som noggrant gjordes rent varje dag med kokande såpvatten. Efter detta moment skulle fint hackat enris fylla skålen. Hygien var viktigt då det var en mycket smittsam sjukdom. Elsas mor var inte heller så rask längre och båda föräldrarna behövde hennes hjälpande hand.

Vinter 1929

Dagarna som följde var åter fyllda av vardagens bestyr, nu när Elsas far gått ur tiden och jordfästningen var över. Hon mindes faderns ord då hon lämnat barndomshemmet för att tjäna sitt levebröd efter skolgångens slut som 15-åring. Hur han sade ”Till min bästa flicka” och sedan överlämnades ett par gula, handsydda läderkängor som han själv tillverkat från sula till skaft. Skomakeriet hade han lärt från sin far.  Elsa föddes som femte flickan av tio. Tillsammans blev de tretton syskon i familjen.

Dessa kängor skulle hon aldrig komma att bära. I staden hon kom till, hade man inte kängor av denna färg och modell, men de kära kängorna följde henne vart helst hon gick. De fick hedersplatsen vid avsatsen på byrån. Hon stod där och betraktade skorna med värme och saknad i hjärtat. Hon sörjde sin far. Hon ställde dem hastigt ifrån sig. Det går inte an att stå här och drömma.

Ängslan och oron hade åter gripit tag i henne. Herregud, vad skulle hon nu ta sig till? De tecken hon hade anat kunde vara fel, men hon hade inte fått sina annars så punktliga saker den här månaden. Tänk om hon var på det viset igen! Den här dagen skulle Elsa ta sig för med brödbaket. Sonen satt tyst och lekte med en hemmagjord trähäst och några plåtburkar. Det var en gnistrande kall vinterdag där ute, så barnet fick hålla sig inne i värmen. Då hon stod där och knådade degen for tankarna igenom henne.

Ivar ville ha sina näsdukar rena och strukna. En för varje veckodag, ty på bondens mark var det förbjudet att röka. För den som hade tobaksbegäret gällde snusandet, men han tänkte då inte låta någon snusprilla rinna jäms mungipan under arbetets gång, vilket han kunde se ibland på de andra gubbarna. Sedan ville han ha fläsket stekt i tjocka skivor. Och ej helt genomstekt, bestämde han bryskt. Som hans mor brukade göra. Som värsta skogshuggarfasoner, tyckte Elsa. Ifrågasätta hennes matlagning! Men det blev ändå alltid som han ville – likväl när grisen slaktades. Kokta grisfötter i gelé, på ett extra fat vid hans tallrik. Även det som hans mor brukade göra. Jämförelsen med modern tyckte Elsa inte om att höra.

Och nu när han gick in på hennes brödbak, då gick det för långt. Hennes kunnighet på det området skulle han inte få röra! Hon bakade gott bröd men där var nog kanske för mycket fett anmärkte Ivar. Det går an att dra in på det, hade han sagt. Skulle han säga, som inte hade det minsta handlag med hushåll! Att få gott bröd berodde mycket på en bra ugn, jämn värme och ett bra handlag, menade hon. Hennes mor hade varit bagerska i gästgivargården som funnits i släktens ägor länge. Elsa hade lärt sig av henne, så nog visste hon var hemligheten låg utan slöseri med det goda. Hon hade skinn på näsan, hade Ivar kommenterat. Var lika sin mor hade han sagt.

Motsägelser kunde han inte tåla och dessutom var hon förresten lite högfärdig också. Hennes temperament började stiga där hon stod med sina sysslor. Hon hade ett och annat att säga honom när det blev dags…
Hon ställde degtråget ifrån sig med van och rask hand, på bänken närmast spisen. Sist brödduken ovanpå och så skulle degen få jäsa.

Beslutet

Mor Elsa

I den tidiga marsmorgonen gick hon med raska steg till sin arbetsuppgift för dagen, nämligen till brygghuset där vårbyket skulle ske. Skyndade sig att tappa upp vatten och göra upp eld i den stora pannmuren av koppar, medan barnet sov. Tvättens blötläggning var gjord dagen innan.
Den begynnande våren kunde skönjas. Fjolårets blekbruna gräs låg tillplattat längs dikesrenen efter den långa vintern. Vägen såg ännu svartare ut i morgonljuset. Det enda som störde tystnaden var en och annan frusen vattenpöl – skör av nattgammal is, som brast under foten.

Åter igen kom ängslan och rädslan över henne så starkt. Innan dagens slut måste hon berätta för honom hur det var ställt med henne.
Först måste barnet ha frukost och kläderna på. Därefter diska och vädra ut nattluften i den vanliga ordningen, innan det var dags att ta itu med stortvätten den här dagen. Gossen fick följa med under noggrann uppsikt, eftersom han var för liten att lämnas ensam med sina lekar.

Tiden flög iväg. Middagsmaten skulle ju stå på bordet. Hon skyndade sig hem och höll gossen i handen. Det första momentet var nu genomfört.
När middagen var över och sonen sov sin middagssömn, då skulle hon ensam utföra det riskfyllda arbetet. Elsa skulle byka vittvätten.
Ett stort träkar stod uppställt från en pall vid stengolvet. Karet hade en träplugg längst ned, varvid plaggen lades på plats och det heta lutvattnet hälldes över det hela. Efter en stund drogs träpluggen ut, tillsammans med lutvattnet och lämnade kläderna snövita. Därtill skulle tvätten sköljas oändligt många gånger. Det var ett tungt kvinnoarbete eftersom vatten måste hämtas från brunnen ett stycke därifrån.

Kvällsvarden var avslutad och allt var prydligt och snyggt. Barnet sov och i kakelugnen sprakade elden. Han satt med ryggen vänd mot henne och rökte sin pipa som avslutning på kvällen. Hon gick till sovrummet, tog av sig sin höftgördel och hängde den över stolskarmen. Det var behagligt att lätta på den nu ty den hade börjat klämma i midjan. Jag måste nog släppa mer på snörningen, tänkte hon. Elsa gick sedan ut i köket.
Han satt fortfarande med ryggen mot henne när hon började berätta.
Hon ville bara tala om att nu var hon på det viset, det var hon säker på och han som hade lovat…

Ivar lade ifrån sig pipan och reste sig häftigt upp från stolen. Han ställde sig framför henne med vild blick. ”Vad fan säger hon! Se fruntimmer är sig lika – ger man lillfingret så tar de hela handen” tyckte han envist, tog hastigt upp sin näsduk och snöt sig ljudligt.
”Var förresten ungen hon väntade hans, tro?” undrade han misstänksamt. Hon blev förnärmad av hans påstående, men fortsatte ändå. ”Till prästen måste vi illa fall gå för att slippa skammen” sade hon i något uppfordrande ton. ”I helvete heller tänkte han gå till någon prästjävel mer”, dundrade han.

”Då var det alltså rätt, det som hon hört om honom – att han inte hade varit snäll mot sin första hustru och deras barn?”
Det var tanklöst sagt av henne, men hennes temperament gick inte att hejda. Han blev ur sina sinnens bruk så vredgad att han gick fram till byrån där hennes käraste ägodel stod – tog de gula kängorna som hennes far tillverkat och slängde dem på elden i kakelugnen, tillsammans med hennes gördel. Han smällde igen luckorna med kraft. Hon stod där, helt lamslagen av hans handling. Från och med nu skulle det bli slut med rännandet i byn där hon lyssnat på kärringarnas skvaller. Och den högfärd Elsa hade, den skulle han nog ta ur henne.

Han vände henne iskallt ryggen och gick ut. Förstämningen var total i stugan. Ingen av dem talade under den kommande tiden.
Hon tänkte att ett fosterhem till hennes son skulle vara lösningen. Ivar hade ändå inte visat barnet någon större ömhet, precis. Men det kommande barnet skulle det väl bli någon råd för, tänkte hon i sin utlämnade ensamhet. Ivar bröt den förstämda atmosfären.
”Hur var det nu med den där fan? Han som hade ett så gott öga till henne och ville emigrera till Amerika med Elsa och ungen! Hade hon något med honom att göra? Hade hon avstått från att följa honom på grund av sin fars sjukdom”? Hon bedyrade att så inte var fallet, om han trodde det.
Ivar hade ett ofint sätt att uttrycka sig på, tyckte hon.
”Nej, han var väl inte lika fin som den där sprätten, förstås!” tillade han förargat. Osäkerheten gnagde inom honom. Hade hon rent mjöl i…?

En rebell i sin ungdom

Ivar föddes och växte upp i norra Uppland i början av 1900-talet, som oäkta barn, sin mors andra oäkta. När han föddes var hon tjugofem år. Ivars mor, Charlotta tjänade som piga vid herrgården. Hennes arbete var hårt och tungt, som det var för de flesta kvinnor vid den tiden. Hon hjälpte även sina morföräldrar som nu var till åren komna och fick i gengäld någon gång, tillsyn barntillsyn av de gamla. Där hade hon sitt boende och förblev trotjänarinna på herrgården livet ut.

Charlotta växte upp och fostrades hos sina morföräldrar, Soldaten Johan Peter och hans hustru Cajsa Brita. Charlottas mor, Ulrica, födde henne utom äktenskap. Hon var tvungen att lämna dottern hos sina föräldrar och finna bröd på annan ort. Soldaten Johan Peter gifte sig med Brita Cajsa 1848 i Knutby och flyttade som nybliven Soldat till Norrgarns Herrgård. Vägen till Soldatstugan var gräsbevuxen, endast körd av häst och vagnshjul. Några trappsteg upp för farstubron, ovanför dörrposten satt en skylt på vilken det stod:”Upplands Kungliga Regemente Rasbo Compaqnu No: 76. Där föddes tre gossar och tre flickor, det första barnet 1849. Soldatstugan bestod endast av ett större rum som tjänstgjorde både som sovplats och matlagning om dagen, samt utrymme för att spinna ull och andra göromål. Spisen bestod av en öppen eld, samt en bred, bastant murad kåpa över eldhärden, där röken fick löpa upp mot skorstenspipan. Även en liten kammare utan eldstad tillhörde torpet. Till torpet hörde också en bit jord och möjlighet till några husdjur, en vall för grönbete och en bit jord för vete och korn till familj.

Johan Peter var en plikttrogen människa liksom hustrun Cajsa Brita. Många dagsverk utfördes på godset som därefter blev deras eget torpställe. Det militära kompaniet i Stockholm krävde även krigsövningar av Soldaten, för Rikets skull, vissamånader av året. Befälet fordrade att Soldaten var närvarande och uppmärksam, att göra sin plikt till fullo vilken än årstiden befann sig i. Johan Peter tjänstgjorde som Soldat i trettio år på samma plats och avskedades med vitsorden ”Med utmärkt berömlig tjänst”. Man lämnade därefter sitt torp för nästkommande Soldat och flyttade till ett boende av lägre standard. Trots det, levde makarna ett långt liv tillsammans, med lika många kyrkobesök som tidigare och man tog sin nattvardsgång ofta. Med Gudstro blev vägen lättare att vandra. Makarna gick ur tiden med bara några år dem emellan.

Farmor Charlotta tillsammans med andra personer som tjänstgjorde vid Norrgarns herrgård.

Hos dem växte Charlotta upp och började därpå i byns enda folkskola. Den skolan har rymt många av traktens barn. Charlotta konfirmerades omkring 1890 och därpå tjänade hon som Piga vid Herrgården och intilliggande gårdar, Senare som Mjölkerska med stor djurbesättning och hon arbetade även som Hushållerska på Norrgarns gård. Då morföräldrarna gick ur tiden och ej behövde hennes hjälp längre, överfördes boendet till för hennes del. Hon blev senare trolovad och födde sex barn, varav fyra nådde vuxen ålder. Bruten trolovning, ensam mor och ogift var naturligtvis inte lätt på den tiden. Åren förflöt i arbetsamhet. Hon odlade sitt lin och kardade sin ull. Vävstolen stod alltid redo i den lilla kammaren. Hon blev trogen sin tjänst livet ut.

Min far Ivar  växte upp och gick i Bladåkers enda skola, som låg invid kyrkan. Skolgången blev fem år. Därefter konfirmerades han vid tretton års ålder. En ung gänglig yngling med vackert utseende. Någon fortsättning av studier var det inte tal om och ingen längtan heller för hans del. Att vara oäkting med fader okänd, hade inte varit så lätt alla gånger. Glåpord och andra trakasserier hade han fått utstå och även kommit i slagsmål på grund av. Nu skulle han tjäna sitt eget levebröd. Tretton år och arbeta som en vuxen karl inom jordbruket. Alla de blomstrande bruksorter i bygden där hans förfäder arbetade en gång före honom, var nedlagda för länge sedan. För Ivars del fanns det ingen annan råd än att söka arbete hos någon bonde, som dräng. Han vantrivdes alltid och efter några år sökte han sig till friare yrken. Att arbeta som rallare och andra vägarbeten, det passade honom. Där mötte han radikala frihetskämpar, mot förtryck. De visste samhällets orättvisor, skillnaden mellan högre bestånd och de mindre bemedlade. Ivar blev nyfiken och gav sig i kast med syndikalismen – en socialistisk åsiktsriktning som förenar anarkismens politiska uppfattning med syndikalismens fackliga metoder och att avskaffa allt tvång.

På en bild tagen för ett antal år sedan, står och sitter ett arbetslag med ett tiotal män i blå arbetskläder. Alla hade blåkläder och skärmmössa på bilden – förutom en man som utmärker sig med vit skjorta, svart väst, svarta byxor och kängor. Och skärmmössan hade han vänt med skärmen bak. Han såg verkligen ut som en bolsjevik. Den mannen skulle bli min far. En rebell i sin ungdom, det var han ibland.

Far när han arbetade som rallare

Motvilligt klädde han sig i sin kritstrecksrandiga kostym

Motvilligt klädde han sig i sin kritstrecksrandiga bruna kostym, med väst och skjorta, knäppt ända upp i halsen. Sist vid fotankeln, grå damasker som knäpptes över skodonen. Han tog sig väl ut i sin klädsel, tyckte Elsa. Själv vantrivdes han att klä upp sig. En skjorta, uppknäppt vid bröstet och ett par lediga byxor, så trivdes han att vara klädd. Han var lång, magerlagd och bredaxlad. Kroppshållningen, den kunde han allt tänka på och sträcka på sig lite mer, tänkte Elsa där hon betraktade honom i smyg. Han hade en lätt vaggande gång, men som sagt – någon sprätt det var han då inte. Med hans egna ord, tänkte hon.
Hon var klädd i en mjukt utsvängd bomullsklänning i brunt och orange, med en kort puffärm. Hon var fin där hon stod i rundnätt figur och sitt guldbruna hår i all sin enkelhet.

Ivar hade gått med på att gå till prästen. Nog skulle han göra rätt för sig om det nu är så som hon sagt. ”Ringar blir det illa fall ingenting med” tyckte han. Men Elsa hade ändå köpt för sina hopsparade pengar. Vid vigselförrättningen fanns en ring och den var hennes. Nu var hon vigd till äktenskapets helgd.

Syren och Jasmin stod i full blom vid stugan och allt var så bedövande vackert där ute. Hon satt på förstubron i den ljuvliga sommardagen, med kaffekoppen bredvid sig och såg hur bina surrande flög från blomma till blomman. Ovanför trädkronan, en klarblå himmel. Solen värmde så got mot hennes ansikte. Kroppen började kännas tung och otymplig numera. Det är nog snart dags, tänkte hon sorgset. Det var fortfarande spänningar makarna emellan. Beslutet var nu fattat. Hon skulle lämna sin son i andras händer. Kanske skulle det bli bättre då, dem emellan, intalade hon sig.

Hon gjorde en stor orätt mot sig själv. Kunde aldrig lämna det där barnet i sina tankar. Hade hon gjort orätt mot gossen tro…? Som mor plågades hon ständigt av tankar på detta. Sammanhållningen och tilliten makarna emellan var inte stor. Två starka viljor. Skulle de någonsin förenas?
Han tyckte om den robusta allmogestilen, som i hennes ögon var fult och endast skräp. Elsa ville ha sirligt fabrikstillverkade, vackra möbler med blanka ytor där inga småkryp kunde nå in mellan virkets springor. Om hon fick bestämma.

Ivar arbetade dag som natt. Nu, vid den här årstiden var det ljust så gott som hela dygnet. Han skulle hinna så mycket som möjligt.
Först arbetet på byggfirman i Uppsala och därifrån tog han sig till det egna, påbörjade husbygget för familjen. Ännu hade endast grunden blivit till. Den nya bostaden skulle få namnet ”Elsabo”, det hade han bestämt.

Far

Från mitten av 30-talet bodde vi i Flottsund, Sunnersta, Uppsala.

Jag tillsammans med några av mina syskon

Far byggde ett hus med ett antal rum och kök, med egen tomtmark. Han gjorde gungor för oss barn och då vintern kom, tillverkade han kälkar till pojkarna och sparkstöttning till flickorna. Mor Elsa odlade upp bärbuskar, blomrabatter och ett litet jordgubbsland som hon vårdade ömt.

Det fanns så mycket smultron och andra bär utanför tomtgränsen. Somrarna var långa och varma. Vi barn sprang ofta barfota om sommaren. Far var byggnadsarbetare för en större firma i Uppsala och mor skötte hemmet och barnen. Hon klädde sig alltid propert, i välstruken klänning. Förkläde likaså och därtill huvudsnibb för att hålla håret samlat under arbetets gång. Hon var en god husmor med stor ordningsamhet och otrolig känslighet för renlighet.

Far stod för disciplinen. Den var oftast sträng och hård. Han förfäder hade varit Soldater i Uppland, under flera generationer. Han kunde ryta till som ett Lejon och ge order, men en händig och arbetsam man, det var han trots allt…
Mor kom från en Bonde- och bergsmannasläkt i Östergötland. Hon var en god människa. Hon var tålmodig och hade oändligt omsorg till sina barn.

Ett vackert hem hade de lyckats skapa tillsammans, som de båda arbetat sig till med själv och hjärta. Där fanns goda grannar som uppskattade vår familj mycket. Morbror Olle med hustru Stina bodde bara ett stenkast därifrån. Morbror Carl, Nils och farbror Ingvar hade alltid ett vänligt ord att säga till oss barn när de kom på besök. Mostrar och fastrar kom för att hälsa på varje år. Huset fylldes snart av prat och skratt när de kom tillsammans. Hilma var så stilfull, liksom Anna och Viola – Elsas systrar. Alla var varmt hjärtliga människor. Elin, som var en godhjärtat bondmora, hjälpte gärna till vid grytorna. Alla var de runda om midjorna, med gungande höfter, böljande vackra klänningar och yviga gester. Vi barn skulle vara tysta och artiga, samt hålla oss undan från de vuxnas samtal.

Mammas syskon

Så plötsligt en dag stod vi på bar backe och tvingades flytta från vårt paradis. Far var trettioåtta och mor trettiosex år när det hände. Fem barn fanns i familjen – den äldsta var tio år och den yngsta fyra. Vi barn fick aldrig veta att den verkliga orsaken till uppbrottet var ekonomiska svårigheter, men vi förstod det med tiden. Man rörde aldrig vid det. Stämningen var betryckt. Äktenskapet vacklade. Vems fel var det? Man fann råd till sist. Det fick bli landsbygden. Ivar blev statare på ett stort jordbruk. Han tjänstgjorde även som smed och sedermera traktorman. Här fanns, så långt ögat kunde se, åkerfält och åter åkerfält samt en och annan liten arbetarbostad i skogsbrynet. Förtjänsten var nu mindre än han haft tidigare i sitt yrke. Parets gemensamma framtidsdröm var grusad. Efter det att familjen lämnat sitt hus – det egna hemmet och den trygga tillvaron, blev det aldrig mer sig likt. Deras paradis var borta för alltid. Syskonskaran bestod nu av fem barn och det sjätte var på väg.

Hösten 1939 kom vi till en plats strax utanför Uppsala. Nederlaget var ett faktum och det kärlekslösa förhållandet makarna emellan blev nu ännu värre. Passade det inte hustrun så var det bara att välja, att gå eller att stanna. “Så var det med den saken och där med jämt”, varpå han tog upp sin rödrandiga näsduk och snöt sig ljudligt- som alltid i vissa situationer. Man anklagade varandra allt oftare med skuld, synd och skam. Guds barmhärtighet och förlåtelse fanns icke. Det var säkrast att barnen höll sig tysta och undan fadern under dessa stunder.

Vart skulle hon ta vägen? Så många gånger som hon packat sin väska, av fruktan för honom att ge sig av, och lika rädd att stanna kvar. Hur skulle det bli med barnen då? Återigen kom näsduken fram. Ett varningstecken. Hon visste allt för väl vad det kunde leda till, men hon kunde inte tiga – inte den här gången heller. Fars anletsdrag hårdnade åter. De stålgrå ögonen genomborrade henne och den knutna näven hötte. Om något stod i hans väg då, så for den iväg med kraft. Hans dåliga humör var en skräck och en fasa när det uppstod. “Inte var det bara hans fel för helvete! Att familjen tvingades gå ifrån hus och grund! Tiden var nu sådan för hans del. Försämringar hade uppstått inom byggföretaget för djävulen”.

Hon fick aldrig se lönekuverten, men det där hade de grälat om så många gånger förut. Detta var makens ensak. Hustrun fick hushållspengar och med det fick det vara nog, tyckte han. Pengar som aldrig ville räcka till månadens slut, hur hon än vred och vände på örena och hur hon stod där i matbutiken så generad – och tvingades skriva på kredit. Gamla oförrätter gjorde sig påminda. Mors dröm om att få vara en lycklig husmor, blev om intet. Fars förtjänst blev ännu mindre nu än tidigare. Han som svurit inför sig själv att aldrig krusa en bonde igen, fick nu göra det ännu en gång…

Han som svurit att aldrig krusa för en bonde fick nu göra det igen

Mamma, pappa, jag och min syster Maj-Lis

Arbeta för halv stat innebar en viss bundenhet i kontrakt som var skrivet för varje familj, av ägaren till gården. Avflyttning som skulle ske en gång om året, i oktober månad. Flytt skedde tidigare om skäl fanns och det blev det ju för vissa personer som hade svårt att foga sig. Vid tunga arbetsförhållanden blev flyttandet en befrielse för mannen just då – varje höst eller vår – bara för att upptäcka att den nya platsen var precis som den förra och att förtjänsten var lika liten där.

De nya livsvillkoren kom barnen snart att anpassa sig till. Att ha syskon då, när tillvaron skakats om i grunden, var en gåva. “Staten” bestod av en säck rågmjöl, vetemjöl, vetekli eller havre, samt hårt knäckebröd som hämtades från kvarnen med häst och vagn efter skördarnas slut, var ett tillskott för familjens levebröd. Därtill ingick uthus för innehavande av en gris, samt några höns och en jordkällare – oftast i dåligt skick. Men med händiga händer och sinne för ordning, kunde det återställas. Far var verkligen en duktig arbetare.

Från den smala grusvägen, en liten backe längre upp låg en röd huslänga med en stor, slät berghäll intill. Det skulle bli vårt nya hem. Mor skurade från golv till tak och barnen satt uppradade på kökssoffan medan arbetet pågick. De hemvävda mattorna skulle läggas på, bara de breda golvtiljorna blivit torra. Det var viktigt att vänta tills de torkat ty annars skulle golven inte avge den rena friska doften av såpa. Gardinerna skulle upp, släta och vita. Därefter bära in ved och vatten.

Mor Elsa

Bostaden bestod av ett stort kök med rymlig murad kåpa över spiselkransen och en avsats för husgeråd, samt ett mindre rum. De tre äldsta barnen hade gått till sin nya skola. Jag hade ännu inte skolåldern inne och min lillasyster sov middag. Allting stod nu så prydligt och noggrant som det alltid brukade vara, i alla hörn och skrymslen. Mor satte sig till sist ned på den hårda kökssoffan med ett värkande, svullet ben. Benet fick vila en stund mot sofflocket, medan hon med lätt böjd nacke tog sig an ett handarbete. Där satt hon, som den gudomliga människa hon var.

För mig och mina syskon betydde mor allt. Det föddes ytterligare tre barn och mors hälsa började svikta. Familjens existens stod inför en prövning, nu återstod endast överlevnad. Många munnar som skulle mättas. Vi åt gröt och mjölk morgon och kväll. Middagen var vanlig husmanskost. I hushållet ingick uppfödning av gris – en om året samt ett tiotal höns. Varje veckoslut bakades vetebröd, rågsiktskakor och på Söndagsmorgonen fick alla barnen mjölkchoklad eller te och smörgåsar, vilket vi tyckte var underbart gott.

Syskon

Året 1939

Morgonen var mycket kylig och marken var vit av frost. Året var 1939.
Den bruna, frustande arbetshästen drog lugnt plogen. Far följde efter och vände, med van, säker hand upp potatisfårorna, en efter en.
Mor gick böjd över den långa fåran. Då och då sträckte hon på ryggen, rättade till huvudduken och tog sig mot pannan med en rörelse av trötthet. Hon var ju havande. Väntade åter igen ett barn. Vi barn som var gamla nog, måste naturligtvis hjälpa till med potatisen, den ingick i familjens eget hushåll. Det var viktigt att den fick vara kvar i jorden så länge som möjligt in på hösten, ty den skulle hålla sig fast i skalet långt in på nästkommande år.

Äntligen en paus.
Mor tog den minste i handen, gjorde ett tecken mot kanten av åkerfältet. Där stod korgen med hembakat bröd, kaffe och saft. Det var så skönt att sitta där och en dåsighet spred sig i kroppen.
Så var vilan slut.
Åter till arbetet.
Mor lämnade arbetet tidigare än övriga familjen, för att ställa inordning middagen. Senare samma höst insjuknade hon hastigt och blev svårt sjuk. Läkaren tillkallades och omtalade att läget var mycket kritiskt. En trombos i vänstra lungan gjorde att hon inte fick förflyttas från bädden och ej heller röra sig under lång tid. Vi barn skingrades till olika fosterhem. Efter en lång sjukdomsvistelse blev mor bättre och vi syskon återförenades – lyckliga över att vår mor fick leva.

Om kriget kommer…

Min fostermor Linnéa och jag

I början av 1940-talet utbröt andra världskriget. Sveriges folk manades till sparsamhet genom ransoneringskort. Det blev krav om mörkläggning då fönstren måste täckas med mörka gardiner om kvällen. Männen mobiliserades till fronten. Jag fyllde sju år. Samma år insjuknade min mor och blev sängliggandes. Skolvägen var lång – åtta kilometer dit och lika långt hem varje dag, höst som vinter skulle barnen gå. Efter skolans slut skulle vi bära in ved till en prydlig trave vid spisen. Vatten från brunnen skulle fyllas i en koppartunna som rymde hundra liter. Det blev de största barnens uppgift att göra. När maten hade mättat våra magar, så var det dags för hemläxorna.

Mor insjuknade i blodpropp i vänster ben, som vandrade upp i vänster lunga och gjorde så ont vid varje andetag. Läget var mycket kritiskt. Hon blev sängliggande en lång tid och fick ej röras ur sitt läge, på ordination av läkaren. En trombos i vänstra lungan gjorde att hon inte fick förflyttas från bädden och ej heller röra sig under lång tid. Herrskapets hustru på gården, Fru Fredriksson var utbildad sjuksköterska, varmed hon blev i sin försorg den första hjälpen vid mors sida och räddade hennes liv. Barnen måste omgående skingras till olika familjer – en nödlösning för en tid. Efter en lång sjukdomsvistelse blev mor bättre och vi syskon återförenades – lyckliga över att vår mor fick leva.

Jag kom till två olika familjer först. Den tredje familjen var barnlös och kunde ej få egna barn. Det kärleksfulla paret önskade ingenting högre än att få ett fosterbarn. I början av 1940-talet utbröt andra världskriget. Sveriges folk manades till sparsamhet genom ransoneringskort. Det blev krav om mörkläggning då fönstren måste täckas med mörka gardiner om kvällen. Männen mobiliserades till fronten. Tyskland ockuperade Norge. Jag var omkring tio år då. Som barn kunde vi nog förstå att något hemskt kunde hända även oss, om fienden skulle komma in i landet. Jag bodde hos en familj vid den tiden där maken var inkallad. Linnéa, hans hustru var byns Sömmerska. Hon sydde sovsäckar, stickade tröjor och strumpor till sin man, Nisse.

Så kom den kvällen då vi var ensamma och det var tid för mig att sova. Min fostermor stoppade om mig och sade: “Ja vi får se om vi vaknar imorgon“. “Varför då“? frågade jag varpå hon svarade:  “Om kriget kommer, vet vi inte hur det går“.  Så lämnade hon rummet. Jag ropade: “Får dörren stå på glänt“? Det fick den. Jag hörde hur det prasslade ovanligt mycket där utanför sovrumsfönstret. Jag blev ännu mer medveten om ljudet och mörkret. Kallsvettig smög jag mig upp ur sängen och tittade försiktigt genom dörröppningen. Jag ville komma till min fostermor. Genom öppningen i dörren såg jag hur hon satt upprätt och stilla, stirrande stelt framför sig. Hennes ansiktsuttryck gick ej att tyda eller gjorde jag det? Jag blev rädd och kröp ned i min säng, gömde mig under täcket och längtade hem till mina syskon. Den natten var oändligt lång.

Jag vaknade nästa morgon – levande. Jag undvek landsvägen. Istället sprang jag till skolan över nyfrusna, plöjda åkrar och diken. Äntligen kom jag fram! Alla skolbarnen var där. Aldrig hade jag sett mitt skolhus så fint. Doften av nyskurade trägolv och i skolsalen stod vedkaminen sprakande och gav ifrån sig den underbaraste värme och trygghet barnen behövde.

Jag hos fosterföräldrarna