1928

Den ovanligt varma höstdagen hade gått till ända och arbetsdagen var slut. Hästen travade lugnt hem mot stallet. Småvisslandes, med benen dinglande över vagnsflaket, var den tjugonioårige änkemannen ganska nöjd med sin dag – men det saknades fruntimmer i huset. Gifta om sig, det skulle han inte, det hade han fått nog av. En hushållerska, det var vad han behövde, det var så sant. En som höll huset varmt och maten på bordet när han kom hem.

Just som häst och vagn skulle svänga upp mot stallet i vägskälet, kom en ung kvinna gående med ett litet barn i handen. Han höll in hästen och stannade till.
”Se Goddagens, Vart är lilla hon på väg då?” frågade Ivar, lyfte artigt upp mössan och ett stort svart hår syntes. De annars så slutna anletsdragen sken upp. De djupt liggande och intensiva stålgrå ögonen fick något mjukt i blicken. Han såg trevlig ut, tyckte Elsa.

Hon, en liten rundnätt med varm öppenhet. Lätt för prat och skratt. Hennes ögon var mörkt blå, eller rättare sagt, kanske mer åt det bruna hållet och håret var guldblont, kortklippt och fäst vid ett spänne på ena sidan. Sonen vid hennes sida var en lintott. Han hade samma färg i sina ögon som sin mor. Elsa var här för ett kort besök hos sina föräldrar. De var nu något till åren komna och hon kände inte så väl till orten, men hade hört av dem att en änkeman sökte hushållerska. Elsa var nu på väg att söka den platsen och hon hade kommit alldeles rätt, tyckte Ivar. Det var nämligen han som behövde den människan.
”Det går an att komma och se vart jag bor. Jag skulle ju bara till stallet, sela av hästen och fodra honom för natten, så var jag färdig för dagen, sedan. Kanske det smakar med en kopp kaffe, så kan vi talas vid?”

Han visade stugans enda rum och kök. Rummet kunde bli för hennes egen del, och för pojkens. För hans del blev soffan i köket bra och han skulle ju ändå först upp på morgonen. Kommer aldrig på fråga! Naturligtvis skulle Elsa göra upp eld och frukost till honom innan arbetet!

Det såg snyggt och ordentligt ut för övrigt, men med en kvinnas vana ögon såg hon solkigheten kring spis och bänk. Odiskade kastruller. Nej, någon hand med den saken, det hade han då inte. Överenskommelsen blev den att hon skulle komma nästa dag. Lättad i sitt innersta gick hon till sina föräldrar. Hon skulle få ett hem till sitt barn och sig själv. Och en arbetsam karl, det var han också.

Nu var stugan rengjord efter hennes smak och på fönsterbrädan trängdes Flitiga Lisa tillsammans med blommande Pelargonia. Ivar myste av förnöjsamhet. Han hade fått en rejäl och duktig människa i huset, ty sköta ett hem, det kunde hon. Och god mat på bordet var det. Elsas kunnighet var just den inom hushållet. Hennes omsorg och noggrannhet kunde tyckas i en annans ögon aningen överkänsligt och överdrivet, men nu var hon en gång sådan skapt. Han började vänslas lite smått med henne och undrade om hon kunde tänka sig?
Hon förstod mycket väl vad han ville. Hon hade berättat för honom om den svekfullhet hon hade bakom sig och ville verkligen inte uppleva den igen. Han svarade skyndsamt: ”För tusan – Han visste nog hur kvinnofolk skulle tas!”
”Vore det inte på tiden att hans egen moderlöse treåring var här i hemmet?” antydde hon. ”Nej, det blir inget av med den saken”. Hans anletsdrag stelnade till. Han tog med en hastig sinnesrörelse upp sin blå- och rödrandiga snusnäsduk ur fickan och snöt sig eftertryckligt. Hon såg på honom. Mer blev intet sagt.


Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s