Beslutet

I den tidiga marsmorgonen gick hon med raska steg till sin arbetsuppgift för dagen, nämligen till brygghuset där vårbyket skulle ske. Skyndade sig att tappa upp vatten och göra upp eld i den stora pannmuren av koppar, medan barnet sov. Tvättens blötläggning var gjord dagen innan.
Den begynnande våren kunde skönjas. Fjolårets blekbruna gräs låg tillplattat längs dikesrenen efter den långa vintern. Vägen såg ännu svartare ut i morgonljuset. Det enda som störde tystnaden var en och annan frusen vattenpöl – skör av nattgammal is, som brast under foten.

Åter igen kom ängslan och rädslan över henne så starkt. Innan dagens slut måste hon berätta för honom hur det var ställt med henne.
Först måste barnet ha frukost och kläderna på. Därefter diska och vädra ut nattluften i den vanliga ordningen, innan det var dags att ta itu med stortvätten den här dagen. Gossen fick följa med under noggrann uppsikt, eftersom han var för liten att lämnas ensam med sina lekar.

Tiden flög iväg. Middagsmaten skulle ju stå på bordet. Hon skyndade sig hem och höll gossen i handen. Det första momentet var nu genomfört.
När middagen var över och sonen sov sin middagssömn, då skulle hon ensam utföra det riskfyllda arbetet. Elsa skulle byka vittvätten.
Ett stort träkar stod uppställt från en pall vid stengolvet. Karet hade en träplugg längst ned, varvid plaggen lades på plats och det heta lutvattnet hälldes över det hela. Efter en stund drogs träpluggen ut, tillsammans med lutvattnet och lämnade kläderna snövita. Därtill skulle tvätten sköljas oändligt många gånger. Det var ett tungt kvinnoarbete eftersom vatten måste hämtas från brunnen ett stycke därifrån.

Kvällsvarden var avslutad och allt var prydligt och snyggt. Barnet sov och i kakelugnen sprakade elden. Han satt med ryggen vänd mot henne och rökte sin pipa som avslutning på kvällen. Hon gick till sovrummet, tog av sig sin höftgördel och hängde den över stolskarmen. Det var behagligt att lätta på den nu ty den hade börjat klämma i midjan. Jag måste nog släppa mer på snörningen, tänkte hon. Elsa gick sedan ut i köket.
Han satt fortfarande med ryggen mot henne när hon började berätta.
Hon ville bara tala om att nu var hon på det viset, det var hon säker på och han som hade lovat…

Ivar lade ifrån sig pipan och reste sig häftigt upp från stolen. Han ställde sig framför henne med vild blick. ”Vad fan säger hon! Se fruntimmer är sig lika – ger man lillfingret så tar de hela handen” tyckte han envist, tog hastigt upp sin näsduk och snöt sig ljudligt.
”Var förresten ungen hon väntade hans, tro?” undrade han misstänksamt. Hon blev förnärmad av hans påstående, men fortsatte ändå. ”Till prästen måste vi illa fall gå för att slippa skammen” sade hon i något uppfordrande ton. ”I helvete heller tänkte han gå till någon prästjävel mer”, dundrade han.

”Då var det alltså rätt, det som hon hört om honom – att han inte hade varit snäll mot sin första hustru och deras barn?”
Det var tanklöst sagt av henne, men hennes temperament gick inte att hejda. Han blev ur sina sinnens bruk så vredgad att han gick fram till byrån där hennes käraste ägodel stod – tog de gula kängorna som hennes far tillverkat och slängde dem på elden i kakelugnen, tillsammans med hennes gördel. Han smällde igen luckorna med kraft. Hon stod där, helt lamslagen av hans handling. Från och med nu skulle det bli slut med rännandet i byn där hon lyssnat på kärringarnas skvaller. Och den högfärd Elsa hade, den skulle han nog ta ur henne.

Han vände henne iskallt ryggen och gick ut. Förstämningen var total i stugan. Ingen av dem talade under den kommande tiden.
Hon tänkte att ett fosterhem till hennes son skulle vara lösningen. Ivar hade ändå inte visat barnet någon större ömhet, precis. Men det kommande barnet skulle det väl bli någon råd för, tänkte hon i sin utlämnade ensamhet. Ivar bröt den förstämda atmosfären.
”Hur var det nu med den där fan? Han som hade ett så gott öga till henne och ville emigrera till Amerika med Elsa och ungen! Hade hon något med honom att göra? Hade hon avstått från att följa honom på grund av sin fars sjukdom”? Hon bedyrade att så inte var fallet, om han trodde det.
Ivar hade ett ofint sätt att uttrycka sig på, tyckte hon.
”Nej, han var väl inte lika fin som den där sprätten, förstås!” tillade han förargat. Osäkerheten gnagde inom honom. Hade hon rent mjöl i…?