Förändringen

Januari månad. En kylans tid, även det här året. Snödrivorna låg meterdjupa på fälten. Där vinden pressat upp den vita snön över vägen kunde det bli nog så besvärligt att se i mörkret vart vägrenen började och slutade. Snön fortsatte att falla ymnigt. Han drog ned mössan över öronen, fällde upp kragen och stoppade händerna djupt i rockfickorna.

Han var på väg hem efter den långa arbetsdagen. Hem till värmen och en bra människa i stugan. Mat och husrum hade hon ju, och ett klänningstyg kunde han köpa om det behövdes. Han var nöjd. Bäst han gick där for en förnimmelse genom honom. Det där för fyra år sedan när han blivit tvungen att gifta sig – mot sin vilja – med bondflickan som väntade hans barn. Det fanns ingen förståelse från Ivars sida. Han hade inte menat något allvar med den korta förbindelsen. Efter fyra års äktenskap dog hans hustru av blodförgiftning, enligt vad läkaren sagt. Sonen var han därefter förvisad från att träffa. De sörjande föräldrarna hade mist sin dotter och ville inte se Ivar mer. En orsak var väl också den hårdhet Ivar visat sin, nu treårige son alltför ofta. Hos morföräldrarna skulle sonen få växa upp i lugn och ro. Vreden steg åter upp inom honom. Själv kunde han inte se sina brister. ”Mot min vilja” mumlade han. I den här avkroken skulle han inte bli länge till. In till stan ville han, Arbeta på det stora byggföretaget i Uppsala. Ett fritt arbete som passade honom – för arbeta hårt, det kunde han minsann!

Väl framme, trött och frusen, stampade han av sig snön på farstubron så att det hördes i hela huset att han kommit hem. Det var varmt och gott därinne. Bordet var dukat och doften av lagad mat spred sig i köket. Elsa hade givit sin tvåårige son mat i förväg, ty hon hade märkt Ivars tendenser. Irritationen vid matbordet om sonen ätit för långsamt och då han ibland varit lite petig med maten, som barn kan vara i den åldern. Hon ville inte att barnet skulle bli föremål för Ivars dåliga humör.

Han åt maten under tystnad. När kvällsmålet var avslutat, togs pipan fram och han knackade den hörbart, som alltid, vid askfatets kant så att det gamla brända tobaksstoppet föll ur. Sedan stoppades den på nytt.
Tystnaden bröts när han röt till ”Fan vad ungen väsnas!”
Hon stod vid bänken intill spisen, böjd över diskbaljan i sina egna funderingar och rycktes plötsligt ur sina tankar av tonfallet. Men barnet hade inte fört något nämnvärt oväsen, sade Elsa. Nu var han orättvis! Vad skulle det här betyda? Var Ivar inte nöjd med henne så kunde hon lämna sina sysslor här och gå.

Han mumlade något och fortsatte, Var inte Elsa väl ofta i byn på sistone? sade han något misstänksam – tog upp sin näsduk och snöt sig ljudligt. Han tyckte sig se att Elsa undvikit honom. Hon förklarade sin oro över faderns hälsa den sista tiden. Han som förut varit stor och stark, hade nu fått en sådan bräcklighet. Fadern hade varit bergsprängare en stor del av sitt liv och dragit på sig stendamm i lungorna, det visste Elsa. Nu hade han fått en sådan envis hosta och på ordination av läkare, ett spottkärl som noggrant gjordes rent varje dag med kokande såpvatten. Efter detta moment skulle fint hackat enris fylla skålen. Hygien var viktigt då det var en mycket smittsam sjukdom. Elsas mor var inte heller så rask längre och båda föräldrarna behövde hennes hjälpande hand.

Annons