Om kriget kommer…

I början av 1940-talet utbröt andra världskriget. Sveriges folk manades till sparsamhet genom ransoneringskort. Det blev krav om mörkläggning då fönstren måste täckas med mörka gardiner om kvällen. Männen mobiliserades till fronten. Jag fyllde sju år. Samma år insjuknade min mor och blev sängliggandes. Skolvägen var lång – åtta kilometer dit och lika långt hem varje dag, höst som vinter skulle barnen gå. Efter skolans slut skulle vi bära in ved till en prydlig trave vid spisen. Vatten från brunnen skulle fyllas i en koppartunna som rymde hundra liter. Det blev de största barnens uppgift att göra. När maten hade mättat våra magar, så var det dags för hemläxorna.

Mor insjuknade i blodpropp i vänster ben, som vandrade upp i vänster lunga och gjorde så ont vid varje andetag. Läget var mycket kritiskt. Hon blev sängliggande en lång tid och fick ej röras ur sitt läge, på ordination av läkaren. En trombos i vänstra lungan gjorde att hon inte fick förflyttas från bädden och ej heller röra sig under lång tid. Herrskapets hustru på gården, Fru Fredriksson var utbildad sjuksköterska, varmed hon blev i sin försorg den första hjälpen vid mors sida och räddade hennes liv. Barnen måste omgående skingras till olika familjer – en nödlösning för en tid. Efter en lång sjukdomsvistelse blev mor bättre och vi syskon återförenades – lyckliga över att vår mor fick leva.

Jag kom till två olika familjer först. Den tredje familjen var barnlös och kunde ej få egna barn. Det kärleksfulla paret önskade ingenting högre än att få ett fosterbarn. I början av 1940-talet utbröt andra världskriget. Sveriges folk manades till sparsamhet genom ransoneringskort. Det blev krav om mörkläggning då fönstren måste täckas med mörka gardiner om kvällen. Männen mobiliserades till fronten. Tyskland ockuperade Norge. Jag var omkring tio år då. Som barn kunde vi nog förstå att något hemskt kunde hända även oss, om fienden skulle komma in i landet. Jag bodde hos en familj vid den tiden där maken var inkallad. Linnéa, hans hustru var byns Sömmerska. Hon sydde sovsäckar, stickade tröjor och strumpor till sin man, Nisse.

Så kom den kvällen då vi var ensamma och det var tid för mig att sova. Min fostermor stoppade om mig och sade: “Ja vi får se om vi vaknar imorgon“. “Varför då“? frågade jag varpå hon svarade: “Om kriget kommer, vet vi inte hur det går“. Så lämnade hon rummet. Jag ropade: “Får dörren stå på glänt“? Det fick den. Jag hörde hur det prasslade ovanligt mycket där utanför sovrumsfönstret. Jag blev ännu mer medveten om ljudet och mörkret. Kallsvettig smög jag mig upp ur sängen och tittade försiktigt genom dörröppningen. Jag ville komma till min fostermor. Genom öppningen i dörren såg jag hur hon satt upprätt och stilla, stirrande stelt framför sig. Hennes ansiktsuttryck gick ej att tyda eller gjorde jag det? Jag blev rädd och kröp ned i min säng, gömde mig under täcket och längtade hem till mina syskon. Den natten var oändligt lång.

Jag vaknade nästa morgon – levande. Jag undvek landsvägen. Istället sprang jag till skolan över nyfrusna, plöjda åkrar och diken. Äntligen kom jag fram! Alla skolbarnen var där. Aldrig hade jag sett mitt skolhus så fint. Doften av nyskurade trägolv och i skolsalen stod vedkaminen sprakande och gav ifrån sig den underbaraste värme och trygghet barnen behövde.