En gång berättade far för en granne, då de satt och småpratade vid köksbordet om sin ungdom. Gunnar Sträng, som sedermera blev Finansminister, började sin bana inom socialdemokratin och ville att arbetarna skulle ansluta sig till fackföreningen. Han berättade för dem hur värdefullt det var och begav sig ut på landsbygden per cykel för att informera. Denna gång skulle han hålla föredrag i byn norr om Uppsala, i ett magasin men någon hade ritat ett emblem på väggen (anarkistsymbolen) där Gunnar Sträng skulle hålla talet. Vredgad och med skarp röst sa han till den som var skyldig att genast tvätta bort märket – annars blev det inget föredrag av.
Efter en stunds tystnad kom den skyldige fram och gav sig till känna, skamsen och generad suddade han bort emblemet. Det var den unge rebellen Ivar som hade gjort det. Efter den händelsen återupptogs föredraget och ingen fick veta något mer om vad den unge frihetsutbrytarens inställning var. Vad stod han för egentligen? I partihänseende ordnade han aldrig in sig i något parti. Som person var han något tilltufsad, som om något var brutet hos honom. Kanske redan från de tidiga ungdomsåren.
Den otålige, envise pojken som ville veta mer, men ofta hölls tillbaka av flera anledningar då den vuxne förebilden saknades och barn aldrig fick ifrågasätta något på den tiden. I Ivars fall blev det trotsighet och vrånghet i många avseenden. Som han själv blivit orättvist behandlad kunde andra bli av honom orättvist behandlade. Han kunde inte styra sitt humör. Det slog gnistor varje gång när det gick honom emot. Med orden “jag ger fan i det här” gick han därifrån utan att reda ut det hela.
Något parti röstade han aldrig på och deltog inte i diskussioner om dem heller. Han tog värvning och fick fast anställning inom militären där han stannade åtta år. Tämjde hästar och lärde sig hovslageri till berömlighet. Endast statsminister Per Albin Hansson och Tage Erlander på sin tid, var väl bra tyckte Ivar. Och Hitler, han var en riktigt ruskig karl. Fackavgiften –kontinenten– som han uttryckte det, betalades punktligt varje månad. Det var ytterst noga med det ty “svartfot” ville han inte bli betraktad som.
Varje år var det mantalsskrivning och då skulle en blankett ifyllas med alla familjemedlemmar – namn, datum och födelseår. Far satt med pappret framför sig och varje gång blev samma frågor riktade till mor. “När är han född då?” Han började alltid med den förstfödde och ställde samma frågor. “Det bör du väl veta vid det här laget” svarade hon, något irriterat. “Inte fan kommer jag ihåg det heller!” svarade far ilsket men underligt nog satt han tålmodigt kvar med sin uppgift och präntade ned alla åtta barnens namn och uppgifter till fullo, harklade sig och verkade nöjd. De gånger han var nöjd kändes som en liten högtid.
Hustrun klagade åter igen över att hon ej orkade med familjens tunga hushåll och med så trångt boende. Hennes krafter avtog alltmer, varvid maken svarade “Ta hem jäntan då, för fan. Hon är väl stor nog att hjälpa till”. Varvid grälet kom igång igen… Han höll envist fast vid detta förslag och med kort varsel, mitt i skolterminen vintern 1943 skulle jag, som då var tio år, omedelbart komma hem till mina biologiska föräldrar. Jag tvingades lämna den trygga tillvaron hos de kärleksfulla fosterföräldrarna.
Jag och min fostermor Linnéa
Det var med stor sorg och gråt som vi lämnade varandra, men det fanns en blandning av glädje i mitt hjärta ändå över att jag skulle få återse mina syskon efter flera års frånvaro. Och barnet inom mig hade längtat så oändligt mycket efter mor. Far kom och mötte vid stationen med häst och släde. Jag blev glad att återse min far igen. Lite främmande kändes det nog. Handen sträcktes fram för att hälsa artigt och jag neg djupt. Fars ansikte var väderbitet av vind och kyla. Han såg samlad ut, kunde jag uppfatta. Jag blev nedbäddad under en skinnfäll. Så bar färden av till Kvicksund där familjen var bosatt just då. Färden gick under tystnad. Den rödbruna arbetshästen sprang i lugn takt framför släden. Den tjocka, lingula manen böljade så vackert vid hennes hals I farten och den nyplogade vintervägen omgavs av bländvita snövallar vid sidorna. Endast hästens frustande hördes och ibland gnisslade det till under slädens medar.
Först skulle vi passera Herrgården som låg på en höjd och efter åter ett stycke låg arbetarbostäderna. En av dem var ett vackert trähus för två familjer. Mor hade hunnit få två barn till. Det hade förflutit tre år sedan den tiden hon insjuknade, så där svårt, då när barnen fick skingras till olika familjer.
Uppgången till husets trappa var smal och nedanför fanns ett berg med kullriga stenar. Längre ner var där bevuxet med träd, som den snötäckta viken skymtade igenom. Väl hemma från kylan där ute, inne i den sköna värmen, hängde jag av mig kappa och mössa på en krok i köket. Mor var just då upptagen med den lilla för amning i ett angränsande rum. Efter en stund kom hon hastigt ut i köket med min bror Hans i famnen, svepte en hastig blick på mig utan ett ord. Jag neg djupt för min mor. Hon visade ej någon glädje över min hemkomst. Jag stod där främmande och bortkommen i denna stund. Mor ställde ej några frågor. Hon hade just då bråttom med sina sysslor. Allt skulle hinnas med. Hon gick fram till spisen, rörde hastigt i glöden, stoppade in några vedklabbar och i all hast därpå, åter in till rummet med barnet i famnen.
Jag hade en ljusblå klänning som var broderad med mörkblå blomrankor, kring hals och nedtill vid kjolfållen och jag hade en blå rosett i det ljusa halvlånga håret…och skor med slejf. Ja, jag var så fin där jag stod. Fastän jag hade vuxit en hel del och inte sett min mor på tre år, blev hon inte det minsta glad och överraskad vid återseendet. Jag kände mig dum och tafatt och en smula övergiven, jag som längtat så oändligt efter min mor. Far stod vid skänken I köket, halvt vänd mot mig. Han drog fram en stol att sade lite förläget: “Men sätt dig jänta”.
Den vintern förfryste hushållets potatis och rotfrukter i jordkällaren, ty kölden var svår det året. Hela 40-talet var det stränga vintrar och mycket snö. Andra världskriget pågick ju just då. Att Sverige förskonades från att dras in i kriget var gott nog, men hotet fans där någonstans hela tiden. En ledare, Adolf Hitler för Tyskland hade storhetsvansinne, ville erövra hela världen. Hans uppsåt och besatthet påbörjades i handling. Han ville föra ett helt folkslag och dess kultur in i förintelsen. Lidandet gjordes omänskligt grymt och samtidigt ville man skapa den nya, den germanska människan, den renrasiga människan. Barn och gamla med bräcklighet skulle inte finnas. Han, envåldshärskaren lät uppföra sjukhus (laboratorium) vars läkare, utvalda av honom själv för experimenterande av människor.
Förskräckligheterna började spridas med försiktighet i skrift, om vad som försiggick där ute i världen. Somliga trodde, andra inte. Detta var verkligheten som pågick då. Förödelsen blev stor i många länder, för både människor och djur. Det avskyvärda kriget tog slut året 1945. Freden kom med lycka och befrielse. Ransonering och sparsamhet höll i sig hela 40-talet ut.
Potatisen och rotfrukterna var stommen I matlagningen och så nödvändiga för livsuppehället vid den här tiden. De gav mättnad och kraft för hälsan. Kriget gjorde sig verkligen påmint för för folket här i landet. Ransoneringen gällde alla. Basvarorna I livsmedelsaffäreren, av begränsad mängd, fick köpas per månad och familj. Ransoneringskortet med kuponger som klipptes bort vid varje förbrukad vara, t ex kaffe, socker, smör, kakao m.m. Den familj som inte kunde hushålla, av olika skäl, blev det verkligen magert för. Barn som svimmade i skolan under lektionen av hunger och undernäring var inte ovanligt vid den här tiden.
Kläder var inte att tänka sig att köpa. Dessa fick ärvas av kusiner och mostrar och de mindre barnen fick kläder efter de äldre syskonen. Mor anlitade byns sömmerska för egen del, någon gång då och då med plagg som kunde göras om till en klänning eller praktisk kjol. Att tyget hade fått insidan ut, där det var minst nött, förädlade ju bara det hela. Plaggen var välsydda och såg ut att vara köpta. Far köpte kläder från överskottsbolaget. Byxor av militärens avlagda plagg samt underställ av tidens snitt var av god kvalitet och varma när kylan slog till. Med en liten kostnad.
Mor var en duktig husmor och hushållade väl. Lagade god mat och rikligt, med omsorg om de sina, men det var bekymmersamt nu för henne naturligtvis. Nu när kölden tagit en så stor del av maten i källaren blev måltiderna oftast ensidiga. Stuvade gula ärtor med stekt, salt sill, bruna bönor med stekt fläsk. Pannkakor med lingonsylt och ugnspannkakor med fläsk, ibland. Stuvade makaroner med stekt fläsk ibland och köttbullar till helgen.
Någon gång när den stora fisken gick till där nere vid viken, kunde det bli gädda eller gös i mjärden, som sedan tillagades i ugn eller kokades. Med vit sås, kryddad av pepparrot. Rågmjölsgröt och havregrynsgröt var bestående rätter vid frukost- och kvällsmålet, liksom välling ibland. Nyponsoppa serverades ofta till måltiderna. Den ansågs vara nyttig och vitaminrik. Nypon plockades när den årstiden var – på sensommaren, av mor och barnen. Nyponen ansades i båda ändar, lades därefter på ugnsplåt i medelvarm ugn. Plåten skakades då och då med van hand. Nyponen skulle behålla sin färg och bli vackert torkade från alla sidor. De skrumpnade och blev hårda av torkningen i ugnen. När momentet var färdigt hälldes nyponen ned i en ren linnesäck – där rymdes många kilon. Nyponen skulle räcka långt in på våren och säcken knöts väl upptill. Till sist hängdes den på en torr, luftig plats.
Den mörkbruna spegelbyrån hade en blank yta med tre utdragbara lådor och ett par mindre, upptill vid falsen, nära den rörliga spegeln, alltid placerad vid hörnet av rummet, helst nära ett fönster för att dagsljuset skulle falla från rätt vinkel. I övrigt stod en bred bädd för de vuxna och på väggen över huvudgärden satt det stora urverket. Från den taktfulla gången slog uret dubbelslag för varje hel- och halvtimme med en dov, vacker klang. Urverket fick endast dras upp av far, varje veckoslut. Sovrummet bestod ytterligare av en spjälsäng för den treårige sonen Bengt. Den spånflätade klädkorgen fick tjänstgöra som babysäng för den yngste sonen, Hans, ett tag till.
Det andra rummet bestod mest av bäddar för de övriga barnen, samt en tramp-symaskin vid fönstret av märket Husqvarna, som med ett litet grepp kunde förvandlas till ett bord. Symaskinen sänktes ned i en liten fördjupning och locket slöts till med en nyckel. En linneduk lades ovanpå och blommor ställdes prydligt där, när den ej behövdes. Den klenoden var mors dyrbaraste möbel och hade köpts på avbetalning, med tjugofem kronor, punktligt varje månad I flera års tid, tills den blev betald.
Köket hade ett stort, kraftigt bord med stolar som räckte för hela familjen och tjänstgjorde ibland som arbetsplats i hushållet, samt för hemläxor som skulle göras efter skolans slut. Familjen bestod nu av åtta personer. Lydnad och ordning skulle det alltid vara. I köket rymdes också en skänk som var fars ägodel. Den var ganska hög och hade två utdragbara lådor på framsidan, som alltid var förseglade med lås, varav en innehöll verktyg som aldrig lånades ut till någon, ej heller till sönerna. Vid den tiden kunde verktyg vara en dyrbarhet. Den andra lådan förblev hans hemlighet. Den gamla nötta, ålderdomliga skänken bestod också av två breda dörrluckor och inuti rymdes djupa, rejäla hyllor med plats för manglat linne, skjortor, rena arbetskläder, strumpor och övriga ting. Helt och rent det skulle det alltid vara.
Det fanns även en kommod med lock som fälldes upp vid tillfälle. En avsats med rund urholkning för det vita, emaljerade handfatet och dito tvålfatet – även den emaljerad och nedre delen av skåpet hade plats för det vita, emaljerade nattkärlet som gömdes med en mindre dörrlucka. Samtliga föremål hade en mörkblå kant upptill. Kommoden tjänstgjorde som tvättställ för hela familjen. Köket hade en väggfast diskbänk med avlopp och vatten – en bekvämlighet som ej var så vanlig då på 1940-talet. Herrskapet vid denna gård gjorde denna förbättring för sina arbetare.
Väggarna från grannens kök och vårt, var så tunna att ibland kunde samtal föras genom dessa och man kunde säga något skämtsamt till varandra. En dag hördes några upprörda röster och att någon på andra sidan väggen grät. Den sextonåriga flickans gråt och snörvlande där inne. Föräldrarnas höga röster under tukt och förmaningar till henne, att hålla sig borta från gifta karlar och värna om sin heder osv. Den mannen man talade om råkade vara vår far. Om någonting hände i bygden eller i familjen så höll man verkligen ögonen på varandra i stugorna. Ibland uppstod det ju saker, större än andra, som upprörde känslorna.
Efter kvällsmåltiden ville hustrun veta hela sanningen bakom påståendet som hon hört genom grannen – ty den här gången ville hon ej bli avbruten med ett rytande. Hon fortsatte skyndsamt att han, “gamla karln springer efter unga flickor på det sättet. En stor skam för hela familjen!” Orden kom som ett rinnande vatten och hon var på väg att säga ännu mer då hon hejdade sig i sin upprördhet. Far tog med en hastig rörelse upp sin rödrandiga blå näsduk och snöt sig ljudligt. Och röt som ett lejon: “För helvete heller, att han skulle vara den skyldige! Folk skvallrar och pratar om så mycket som de tror sig se”, och tystnade sedan. Ett mörkt moln drog över hans ansikte. Aldrig kom de varandra till mötes när det rörde sig om känslosamhet.
Den äldste sonen Sven var nu på det femtonde året och ansåg försynt att faderns beteende inte var så passande, varvid fadern blixtsnabbt drog upp sin kniv ur hölstret som alltid var fäst vid svångremmen. Kniven bar han alltid på sig då den behövdes i arbetet. “Vad fan säger du pojkjävel!” Med stelnade anletsdrag höll far kniven mot sonens bröst och den andra handen mot strupen. Sonen hann fånga handleden på sin far i sista stund och höll emot. Jag stod där skräckslagen, som fastnaglad vid golvet och bevittnade händelsen. Min bror vände sitt uppgivna ansikte mot mig och i samma fasansfulla ögonblick besinnade far sin handling. Lika hastigt som det uppstod, var allt över och efterlämnade en tung, befriande tystnad. Sonen hade aldrig tidigare opponerat sig, eller svarat emot sin far, hur orättvist det än kunde vara ibland, men den här gången ville han yttra sig.
Skolgången var avslutad och läsåret inför konfirmationen förestod. Därefter skulle han lämna barndomshemmet för egen försörjning. Sven hade påbörjat ett arbete som springpojke i handelsbutiken, ett stycke därifrån och bidrog därmed med försörjningen, men efter den här händelsen med fadern packade han sin väska och sökte boende vid arbetet. Därmed slapp han vistas under samma tak som sin far. Fortsatta studier var ej att tänka på just då, men han skulle spara sina förtjänade pengar för detta ändamål, längre fram.
Min bror Sven
Tiden förflöt i stillastående levnadsvanor, inte bara för oss – även för de flesta människor i denna ransoneringens och prishöjningarnas tid, då all denna oro pågick där ute i världen. Folk hade inte råd att förunna sig något utöver det vardagliga.
Det femtonåriga äktenskapet hade många och djupa sprickor och bekymren hopade sig tungt över båda föräldrarna. Guldkanten på tillvaron ville inte riktigt infinna sig den här gången heller… Mor stod vid spisen, drog ut bakplåten från ugnen, rörde om innehållet med sked. Med raska rörelser som alltid. Hon rostade nämligen råg, ett sädesslag för att dryga ut kaffebönorna. När kaffet maldes, blandades den rostade rågen med bönorna och det blev faktiskt ett gott kaffe ändå. Surrogatet fanns även i andra uppfinningsrika möjligheter. Allt detta för att dryga ut de dyra bönorna, under kristiden. Den tiden tycktes vara en evighet. Samtidigt kom far hem och sa kort och bestämt: “Här kan fan inte stanna!”. Så flyttning skulle det bli av, än en gång. Mor tyckte ju att den här gången bodde de riktigt modernt, om hon fick bestämma.
Ryktet kanske hade en större betydelse ändå, som i efterhand blev övermäktigt och outhärdligt att leva med, just där…
Sista resterna av snö i skogen hade äntligen fått ge vika för den varma vårsolen. Vid gläntan av skogspartiet stod asp och björk med sina lilafärgade grenar, spretande mot en duvblå himmel och marken rikligt täckt av Blåsippan som nickade mot solen när den svaga vårvinden rörde vid fjolårets blekgula gräs. De bruna, torra löven prasslade under foten och den skrovliga stenen jag slagit mig ned på, var delvis höljd med grön, mjuk mossa och torr gråsvart lave. Fåglarna kvittrade med sina lockande toner I trädkronan. Jag ville plocka en stor bukett blommor till mor, springa hem och omfamna henne med en stor kram.
Jag mindes den gången då jag var i sexårsåldern, efter den första flytten med familjen, då mor satt i kökssoffan med de onda, svullna benen som hon vilade högt. I sin trötthet skulle hon ändå förfärdiga ett handarbete, utan klagan. Jag satt på en stol och mor snörde mina kängor. Morgonen var ovanligt stilla då de tre större barnen redan hade gått till skolan. Lillasyster Maj-Lis låg ännu och sov. Då mor hade knutit det sista skobandet föll två stora tårar på min fot, varvid jag såg upp mot hennes ansikte och undrade varför hon grät. Hon svarade med lugn vänlighet “Mormor är död” och vände sig hastigt ifrån mig med stor värdighet. Jag sprang ut i sommarmorgonen, omtumlad över att ha fått tagit del av något så stort. Det förstod jag och en djup värme vällde upp inom mig, för min mor. Detta, och den innerliga bilden av min mor blev en betydande del för mig under den kommande tiden. Vid tolv års ålder var jag stor nog att hjälpa till med allt av kvinnoarbete i hushållet.
De stabila packlådorna av virke bars in från visthusboden, med lugn beslutsamhet från far och en hjälpande hand från de äldre sönerna. Han hade, underligt nog, alltid samma tålamod och noggrannhet vid flyttningarna. Han stod för all packning av föremålen, som skulle läggas omsorgsfullt på plats. Porslin i en, och större husgeråd i en annan. Sängkläder i den tredje, gångkläder i den fjärde osv. Inga ihåligheter fick förekomma bland föremålen, så att tyngden ej kom i ojämn fördelning och därmed försvårade arbetet med att lyfta dessa tunga lådor.
Stämningen var dov och var och en i familjen utförde sin uppgift under tystnad. Vad tänkte far på egentligen? Trodde han, i sitt innersta att detta kaos som nu uppstått, skulle redas ut? Det dåliga samvetet följde honom nog ännu en gång trots att han ej ens vågade erkänna det för sig själv, eller förstod sig riktigt på. Då upprörda känslor uppstod fanns icke de rätta orden till hands och utfallet av raseriet slog fruktansvärt hårt mot hans omgivning. Aldrig hördes några förtroliga samtal makarna emellan. Det olyckliga äktenskapet måste fortsätta lika väl, ändå. Någon annan utväg fanns inte. Att skingra hela barnaskaran än en gång var otänkbart och detta skulle ju bara innebära ett ännu större nederlag för mor.
Linolium-mattan skulle upp från golvet och rullas ihop. Därpå skäras om på nästa boplats och fästas med hundratals nubb, med korta jämna avstånd. Det blev för honom ett svettigt och svärande arbete då det pågick. Radion stod på kökets enda väggfasta hylla. Den bruna, fyrkantiga lådan med en liten rektangulär och upplyst ruta, inställd för den station som skulle utlysa nyheter. Volymen var hög och en absolut tystnad omkring, medan rösten från apparaten förtäljde krigets förstörelse i världen – och åter igen vikten av att hålla sträng sparsamhet här hemma I Sverige. Efter rapporten stängdes radion.
Lastbilen svängde av från landsvägen till vänster, ned mot den gropiga byvägen och i sakta mak rörde den sig fram emot arbetarbostaden. Häggen stod i full blom och den yviga syrenen stod i knopp vid husknuten, där den trängdes med vildrosens snåriga täta grenar invid stenröset.
Bostaden som familjen kom till var ett gammalt hus, utan bekvämlighet. Brunnen för dricksvattnet som skulle hämtas varje morgon, var belägen där korna betade i hagen. Den kommande tiden blev ju naturligtvis att göra sig bekant med den nya orten. Vårregnet kom, föll rikligt några dagar. Bra för grödorna och djuren som betade i de omgärdade hagarna, tyckte den ägande bonden vi kom till, men alla i familjen fick efter en tid stora, ömmande och infekterade utslag på kroppen och måste till slut uppsöka distriktssköterskan på orten för vård och för att få veta varför dessa åkommor uppstod. Man kom fram till att dricksvattnet var förorenat av de betande korna I hagen. Därefter gjordes ett stängsel runt brunnen med ett behörigt avstånd till djuren så att de ej kom alltför nära för att göra sina behov.
Sommaren kom, även detta år och gnistan hos de vuxna hade falnat en del. Mor blev allt klenare i sina nerver men nu när den varma, ljusa årstiden hade infunnit sig, blev besvärligheterna något lättare för dem. Far var en uppskattad arbetare, var vi än befann oss. Aldrig hemma från sitt hårda arbete på grund av sjukdom eller annan orsak. Kände han sig krasslig någon gång, tog far en egenhändigt gjord medicin av någon sorts ört. Doften var oangenäm och hemsk. Vid snuva inandades doften genom näsan och var det ont i hals eller bröst, hälldes några droppar på en sockerbit och fick smälta långsamt I munnen. Han var helt övertygad av sitt mirakelpreparat, tillstod han.
Likadant med starka drycker. Blev han bjuden på nubbe någon gång, tog han endast emot en eller två – “Så kom det ner i andra benet också” skämtade han till, men om mot förmodan den tredje trugades på, så ställde han den bestämt ifrån sig i hörnet av fönsterbrädan. “Det ska inte vara något mer här inte!”. Och någon dryckenskap förekom aldrig i vårt hem.
Jag minns särskilt en gång då han blev bjuden av herrskapet på gården, för gott arbete som han utfört. Naturligtvis på några glas och en pratstund. Slut på arbetsveckan var det också. Vid hemkomsten var han på så gott humör att han faktiskt sjöng på ett främmande språk, varför hustrun undrade vad han i all sin dar sjöng för något. Orden skulle vara på romani påstod han och hustrun utbrast “Det är ju förskräckligt! Det är ju tattarspråk han håller sig med!”. Och vad hade han ställt på bordet! En 1/2 liter fyrstjärnig konjak, mitt på blanka dagen! Den blev han given av bonden, som sa att han kunde behöva den då det passade honom bättre, förklarade han. Hon tog buteljen, helt resolut och hällde bort innehållet. Det var modigt gjort av henne med tanke på fars humör. Han blev så häpen och utan ett ord tog han upp sin snusdosa, knackade bestämt med ett par fingertoppar vid locket, som han alltid brukade göra, och lade in en rejäl pris. Därpå den blå och rödrandiga näsduken och snöt sig ljudligt. Tog sedan mössan från hyllan och tryckte den hastigt över huvudet, gick snabbt mot dörren och med en smäll slogs den igen då han återgick till någon syssla där ute i boden.
Far
Det var långt till grannar där vi var bosatta men för ungdomar är aldrig en väg för lång för att hitta varandra. Vid ett vägskäl, ett stycke längre fram om sommaren, samlades en klunga tonåringar ibland. Det var spännande och hände dock endast vid den ljusa årstiden. De äldre ungdomarna cyklade till en dansbana någonstans på orten om lördagskvällen och träffades i den ljuvligt doftande och hemlighetsfulla sommarnatten.
Skomakarlampan i köket tändes och spred sitt obarmhärtiga starka ljus över de sovande barnen. Någon vaknade till just då, drog hastigt täcket över huvudet och vände sig om mot väggen I den utdragbara träsoffan. Ännu var det ej dags att stiga upp ur bäddarna. Far hade stigit upp i den tidiga, iskalla morgonen, strax efter fem – alltid samma tid. Gjorde upp eld i spisen, rasslade med spisringar och skrapade med spiskroken så att den kvarvarande askan upp på gallret till sist föll ned i behållaren för det utbrända stoftet, med ett svärande “Fan i helvete vad kallt här är!”. Då han tog tag i skopan och skulle hälla upp sitt kaffevatten ur hinken, fanns en ishinna över vattnet. Rimfrosten hade också bildat stora frostrosor på fönsterrutorna. “Här skulle han inte bli gammal! I den här otjänliga bostaden”, mumlade han. Nu hade elden tagit fart ordentligt. Han sänkte kopparpannan över den öppna elden och snart spred sig kaffedoften och den goda värmen. Det kändes tryggt. Han gjorde sin matsäck I ordning inför middagsrasten. Kaffe och hembakat bröd var nu avslutad frukost och som han alltid ville ha det. Pipan var rökt och åter lagd i askfatet. Han tände sin fotogenlykta. Samma tidpunkt och ritual varje morgon. Därefter till avträdet ute i mörkret. Utedasset var placerat långt ifrån bostaden för det mesta och hur kallt det än var där ute, tog han alltid den tid på sig som behövdes – minst en halvtimme varje morgon innan arbetet.
Hustrun behövde inte stiga upp I den tidiga morgonen numer. Hon behövde sina samlade krafter inför den kommande dagen, det insåg även far, om än lite buttert. Kravet var hela tiden för hustrun, den att hon även skulle mjölka bondens kor då det behövdes, vilket hon vägrade att göra. Ett så smutsigt och förskräckligt arbete skulle ingen få henne till att utföra. Förresten var hon rädd för kor. Då tyckte maken som vanligt att hon bara var högfärdig. “Andra käringar gjorde ju det! Reglerna var nu sådana”. Men pälsbeklädda djur var hennes fasa, om hon måste vistas nära dem. Hon var överkänslig för allt ulligt och för ett visst material i textilier. Sådant maner förstod han sig uttryckligen inte på. Inte ville hon försumma sitt hem och barnstackarna skulle fara illa om hon tvingades ut i ladugården. “Se bara hur grannen har det – smutsigt och eländigt och barnen far omkring där ute, utan både mat och omvårdnad”, påtalade hon. “Det är väl inte jag för helvete som bestämmer den saken – röt han till”. Den gången.
Far fick visa sin duglighet desto mer istället, med sitt arbete. Han stod i smedjan och smidde det heta järnet. Nya vagnshjul och skalmar som gått av, skulle helas och snyggas till. Åter igen, medar till åkdonet för körningarna vid vintertid att hämta virket i skogen. Arbetet utfördes på senhösten då all skörd var under tak. Där stod han ensam i den mörka smedjan. Endast elden lyste upp de sotiga väggarna. Svart som en sotare stod han där själv och skötte blåsbälgen med ena foten och hamrade det gjödheta järnet med säker hand.
Avskedet
Nu kom en tid då tillvaron sattes i gungning. Sex månader här, tre månader där och ett år någon annanstans. Så höll det på i flera år. För familjen var det bara att följa med. Naturen var lika vacker vart vi än kom, men främmande kunde det upplevas ibland. Någon gång vid 40-talet infördes i samhället semester för behövande mödrar. Husmödrar med många barn och ett arbetsamt liv, fick fara på semester, en rekreationstid för att återhämta hälsa och kraft, vilket mor också ordinerades till av läkare. Dessa pauser gjorde henne gott och någon gång kunde det inträffa just vid en flyttning… Där träffade hon andra kvinnor, som hon delade glädje och bekymmer tillsammans med.
Hälften av barnaskaran var vuxna nu och utflugna ur hemmet. De försörjde sig själva med arbete. Sven och Stig gick till sjöss några år. Omtanken om föräldrahemmet, att hålla familjen samman, gjorde att man hjälpte dem ekonomiskt I den mån det fanns råd. Ändå skulle man spara pengar för egen framtid och studier. Åke blev utkörd från hemmet innan skolans slut. Han var en brådmogen pojke som fort blev en ung man. Vacker som en grekisk gud, ansågs han vara. Sönerna var hövliga och skötsamma män, enligt omdöme från andra personer men fadern såg sönerna som rivaler.
Min syster Maj-Lis och jag skötte hushållet de gånger mor var bortrest. Med berömlighet, sade far. Bärtiden var annalkande. De skulle plockas, syltas, saftas och skulle räcka för vinterhalvåret. De minderåriga barnen Bengt, Hans och Rolf sprang ut och in i köket och lekte tafatt.
Mor kom så småningom hem. Vi saknade henne mycket. Hon uppfyllde ju den värme som behövdes. Det dröjde inte länge förrän motsättningarna uppstod igen. Hon trivdes inte här. Hon ville absolut packa sin väska och ge sig av. Han började ana allvaret i hennes tonfall. Hon hade förändrats, tyckte han sig se. Far ändrade sin attityd emot henne och blev något humanare under en tid.
En lördagskväll – numera gick jag “till och från” som det hette, hos herrskapet på gården, som hembiträde, men endast när frun behövde min hjälp. Jag sov med småsyskonen i egen bädd i ett pyttelitet rum intill köket, nöjd över dagen. Vaknade mitt i natten av höga röster inifrån sovrummet där föräldrarna vistades. Far kom ut i köket och knackade bort det gamla stoppet i pipan, mer frenetiskt än han brukade göra. Sedan blev det tyst. Jag smög mig upp ty det var inte brukligt att lampan var tänd en så lång stund på natten. Genom den lilla gläntan i dörren såg jag honom sitta med ett brevark framför sig och skriva mitt i natten, men varför? Nattskjortan av flanell var ordentligt nedstoppad I byxorna och svångremmen var åtdragen och strumporna på, men jag minns inte vad han hade på fötterna. Efter en stund igen höga röster, men mer upprörda nu. Hörde mor säga “Nej, nej det kan du bara inte göra!” i vädjande ton. Han svarade med övertygelse och barskt “Nu ska jag göra slut på mig” därmed jämt. Avskedbrevet hade han skrivit. Gick in i klädgarderoben. Längst in mot väggen bland rockar och kappor, där stod geväret.
Samtalet fortsatte ute i köket. Jag krängde snabbt på mig klänningen ovanpå nattlinnet och kom ut i köket. Jag kände mig frusen och ställde mig vid spisen men även där var det kallt vid den här tidpunkten på dygnet. Ögonblicket var talande. Far stod där med bössan under höger arm, med mynningen nedåt och fastän jag var så rädd försökte jag med orden “Snälla far, gör det inte!”. Hans ansikte var blekt och stelt. Inte en min rörde sig där och de grå ögonen såg tomt framför sig. Han stod blickstilla en stund. Var det tveksamhet? Eller tänkte han säga något? Vid bordet låg tidningarna Lantarbetaren och Kvällsstunden. Pipfatet stod på sin plats.
Han försvann ut i den kalla marsnatten, endast iförd de kläder han haft då han suttit vid bordet och skrivit. Månen stod högt på den mörka stjärnhimlen och spred sitt ljus över den mörka skogen. Det färdigskrivna brevet stod lutat mot ett föremål på bordet.
Rädslan spred sig i hela kroppen. Det var lördagskväll och jag vågade inte springa till någon granne då småsyskonen sov. Mor fick syn på brevet och kunde inte hålla tillbaka sin nyfikenhet. I rädslans stund vecklade hon ändå raskt upp brevarket med stor sinnesnärvaro. Handen som höll papperet darrade och hon läste halvhögt. Vad där allt stod kommer jag inte ihåg men några fragment etsade sig fast i minnet ty mina tankar var hos far och jag undrade vart han tagit vägen. Skulle vi snart höra det förfärliga skottet? Jag stod halvt i syskonens rum och viskade till mor helt panikslagen. “Läs inte brevet nu. Vi måste gömma oss!”
Hon envisades och ville fortsätta läsandet, trots fara för livet. Minuterna fortsatte. Ingenting hände. Kanske far ångrar sig och kommer tillbaka och röjer oss först ur vägen…? Hörde henne fortsätta läsa: “När hatet förtär kärleken”, “Svartsjukan hade tagit överhand”, “Han hade aldrig varit säker på sin förstfödda”, “Den som ont gjort, sona får” och så vidare.
Det var en lång bekännelse brevet innehöll. I det kaos vi befann oss i blev det endast dessa strofer som stannade kvar. Jag stängde barnens dörr, det fanns ytterligare ett utrymme som ledde upp mot vinden. Famlade försiktigt i mörkret, uppför den smala trappan. Där fanns endast sågspån och takbjälkar. Kanske var där råttor också. Det blev ändå ett säkert gömställe…
Ännu hade inget skott hörts. Tiden stod ändlöst förtegen i en känsla av övergivenhet, utlämnad mot vårt öde. Fotsteg hördes vid farstubron. Dörrlåset rasslade till. Öppnades och slöts åter igen och bössan ställdes beslutsamt, längst in I hörnet av garderoben, mot väggen. Natten föll i tigande tystnad. Stilla grydde dagen, som kom med ljuset.
Under de dagar som följde, nämndes aldrig händelsen och brevet förblev borta. Jag såg far med helt andra ögon, att han var trots allt, en kännande och tänkande människa bakom denna auktoritära attityd. Ett stapplande försök från honom till en förändring, var gott nog att veta. Det blev en lättnad att veta att far var nog ingen ond människa, innerst inne. Gamla oförrätter som aldrig hade klarats upp och nya motgångar som kom till, hade plågat dem båda I ett tjugoårigt äktenskap. Tillgivenheten gav dem dock ingen djupare insikt om varandra. Den skapade enbart en stor osäkerhet som blev dem övermäktig att hantera. Detta hade tärt förhållandet och tornat upp till en stor, massiv mur dem emellan.
Bekännelsen kom för sent, hustrun ville prompt gå till prästen i socken för dem båda, i avsikt till någon slags medling. Vad var det nu igen då, som skulle behövas i deras tillvaro? I så fall fick hon gå utan honom, tillade han bestämt. Mor kom tillbaka, något nedstämd. Hon hade lättat sitt hjärta inför prästen och han hade lyssnat till henne. Hon hade avslutningsvis fått en lätt klapp på axeln med allvar i orden – “Gå nu hem fru Svensson, allt ska nog gå bra – tänk på hur sängen förenar makar emellan”.
På 50-talet hade arbetaren fått det väsentlgt bekvämare I bostäderna, vatten och avlopp samt ett litet avskilt utrymme med tvättställ av vitt porslin för att tvaga sin kropp, blev nu i allmänhet mer vanligt. Jordbruket som hade skötts manuellt med man och häst tidigare, byttes till traktorer som tog över i större skala. Man avskaffade handmjölkningen av kor för kvinnan. Far tog körkort det året. Förbättringar i övrigt började så sakteliga komma. Världsfreden hade utlysts för en tid sedan och framtiden såg ljusare ut, fylld med större tillit, åtminstone för den som var ung. Av eget sparkapital påbörjades nu de äldre brödernas utbildning, en förkovran att vidga sina kunskaper för framtiden. Flickorna hade samma längtan och mål naturligtvis, men då vid den tiden i en så stor och barnrik familj var det ej möjligt med vidare studier.
Samma år blev min sextonåriga unga syster gravid med den tolv år äldre torparpojken på bygden. Det blev förmaningar med hårda dundrande ord över henne från faderns sida, ord som alltid skulle stanna kvar i hennes minne. “Att fara så lösaktigt och skamligt fram av jäntan! Det översteg hans förstånd”. Faderns trångsynthet kom åter fram. Flickan skulle få stå för det hon hade ställt till med. Pojken skulle man ha ett samtal med, han var ju en bra arbetskarl hade man hört så det skulle räcka gott och väl, föreslog fadern. Modern höll nervöst plockande till ute I köket. Ville understryka att flickan var alldeles för ung för att binda sig. Eftersom ingen fick ha någon åsikt i familjen, än mindre kvinnor. “Jäntan skulle tyglas och där med basta!”
Den rödrandiga blå näsduken drogs fram ur fickan, han snöt sig ljudligt. Den unga flickan hade absolut ingen talan. Det var ej meningen att det skulle bli barn som följden, anförde den unge mannen. Thure kunde erbjuda ett litet torp han kände till, som låg en bit bort invid skogen, för dem båda. “Hur som helst skulle han ju ändå någon ha”, utbrast han samtidigt, med ett kast med huvudet bakåt i ett flin.
En uppgörelse som godkändes med ett handslag, samt nickande och hummande av fadern. Min syster hann inte komma i sin blomma och den unga försvarslösa flickan nödgades följa den väg som utstakades henne.
Där vildrosor blomma - Gun Britt Bure 