Året 1939

Morgonen var mycket kylig och marken var vit av frost. Året var 1939.
Den bruna, frustande arbetshästen drog lugnt plogen. Far följde efter och vände, med van, säker hand upp potatisfårorna, en efter en.
Mor gick böjd över den långa fåran. Då och då sträckte hon på ryggen, rättade till huvudduken och tog sig mot pannan med en rörelse av trötthet. Hon var ju havande. Väntade åter igen ett barn. Vi barn som var gamla nog, måste naturligtvis hjälpa till med potatisen, den ingick i familjens eget hushåll. Det var viktigt att den fick vara kvar i jorden så länge som möjligt in på hösten, ty den skulle hålla sig fast i skalet långt in på nästkommande år.

Äntligen en paus.
Mor tog den minste i handen, gjorde ett tecken mot kanten av åkerfältet. Där stod korgen med hembakat bröd, kaffe och saft. Det var så skönt att sitta där och en dåsighet spred sig i kroppen.
Så var vilan slut.
Åter till arbetet.
Mor lämnade arbetet tidigare än övriga familjen, för att ställa inordning middagen. Senare samma höst insjuknade hon hastigt och blev svårt sjuk. Läkaren tillkallades och omtalade att läget var mycket kritiskt. En trombos i vänstra lungan gjorde att hon inte fick förflyttas från bädden och ej heller röra sig under lång tid. Vi barn skingrades till olika fosterhem. Efter en lång sjukdomsvistelse blev mor bättre och vi syskon återförenades – lyckliga över att vår mor fick leva.